Karin Boye

   Karin Boye föddes 1900 i Göteborg och avled 1941 nära Alingsås genom att begå självmord. Hon studerade vid Uppsala universitet och tog en fil mag vid Stockholms högskola 1928. Hon arbetade som lärare i Motala 1929 och vid Viggbyholmsskolan 1936-38, men var också medlem i redaktionen för tidskriften Spektrum liksom medarbetare i tidningen Arbetet. Karin Boye valdes in i samfundet De Nio 1931.

   Karin Boyes lyrik och prosa speglar en oavlåtlig, lidelsefull personlighetskamp, där slitningen mellan idé och verklighet, plikt och drift återges med stort allvar och psykoanalytisk skärpa.

Kris

Om boken:
   Genom sina känslor för skolkamraten Siv tvingas den unga Malin Forst att omvärdera sitt liv. På tröskeln till vuxenlivet konfronteras hon med behovet att hitta sin egen sanning i en värld av färdiga och fasta ideal. Romanen handlar om den värdekris som Europa befann sig i efter första världskriget. De gamla värderingarna hade raserats och en ny kultur hade ännu inte byggts upp.
   Karin Boye tar sin egen ungdomskris som exempel när hon lyfter fram kärleken som den starkaste kraften i livets tjänst. Genom att bejaka sitt begär överskrider Malin den föreskrivna livsrollen och börjar en upptäcksresa in i det okända.
   Kris (1934) är Karin Boyes formmässigt mest avancerade roman. Genom inflätade dialoger och prosalyriska avsnitt förs berättelsen om Malins uppgörelse med sig själv och kulturvärdena fram till den avslutande bekännelsen till livstron.


Ur diktsamlingen "Moln".

Moln

Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.

En buddhistisk fantasi

Upplåst är världens kopparport.
Högt i dess portvalv står jag här,
och vad jag ser är ändlöst stort,
och ingen syn så ändlös är.

Hur djupt jag ser, hur långt jag ser,
min blick får ej det minsta stöd.
Allt vad jag vet finns där ej mer --
ej stort, ej smått -- ej liv, ej död.

Ett enda steg på spårlös stig,
och återvägen är mig stängd...
Vi rysen I?  Upp, följen mig!
Ty alltets kopparport är sprängd!

Det bästa


Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan intet förorena.
Det lyser djupt där inne
för dig och Gud allena.

Det är vår rikdoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det.
 











Minne

Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig --
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig --
det gudarna give.











Förklaring

I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.

I din skönhet sänkt
bedja jag vill.
Världen är helig,
ty du är till.

Andlös av klarhet,
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig,
i din skönhet sänkt